I now know
what it feels like
to have happiness
pulled out
from under my feet
and fall deep down,
having just an inch of hope to hold on to.
( 1/2-10 )

Det blev just det, 140 små tecken denna vecka. Sen ville jag inte mer eftersom jag hjärnan blev fylld av så mycket annat att tänka på som besvikelse, upprördhet och tårar. Inspirationen skulle säkert ha varit på topp, eftersom det på något sätt är lättare att skriva när livet känner sig ledsen, men det hade heller inte varit så kul att publicera såna saker.

Förhoppningsvis blir denna nya vecka bättre.

Nummer 10 fick strul inblandat.

Sen i måndags har jag varit ursinnigt arg. Först ledsen, men det var den förbannade känslan som hade övertaget. Det kokade ett tag. Jag tänker inte älta allt här i ett inlägg eftersom jag har lugnat mig (och för att det inte är bra när jag ältar), även om jag kommer vara arg längst in ett ganska bra tag, eller prata om orsaker som finns då det känns för privat för inblandade.

Men vi flyttar inte ihop. Vi är fortfarande tillsammans, inget sånt, men någon ville inte att vi skulle ha lägenheten. Trots att allt var klart.

Den kortaste månaden kommer kännas som den längsta.