Min favoritmånad, och jag känner höstkylan som kommit. Det är inte den där kvava luften längre.
Jag var och såg en förhandsvisning av I rymden finns inga känslor i måndags. Det är en av de bästa filmerna jag sett i år. Helt underbar historia! Jag skrattade mig igenom det mesta av filmen. Och det var skönt att Aspergerbiten inte blev allt för skruvad eller överdriven, det var gjort med känsla. Så se den! Verkligen.
Nu en dag med jobb!
God kväll! Skriver från ett lite annorlunda ställe än vanligt, nämligen min kusins lägenhet. Kusin Vitamin är på resa och jag har äran att vakta både lägenhet och kelig katt i några dagar och detta är andra kvällen.
Detta innebär att jag bor ensam! Härligt! Eller, jag ska erkänna att det känns lite ensamt när jag är van vid röster. TVn och jamande är inte riktigt samma sak som att höra prat. Men det är sånt man får ta.
Vi myser i soffan. Dags att avsluta denna dag snart!
Läser Kärlekskrank. Känner igen mig. Hemskt att säga det, men som den som gärna vill veta. Eller som nojar sig rättare sagt. Jag behöver inte rapporter i sig, däremot inbillar jag mig nu för tiden att saker kan hända, ändras bara sådär. Som en tidigare magkänsla jag haft att något är fel, men vet bara inte vad.
Magkänslan finns inte längre men när tilliten fått en endaste liten mikrofraktur av en törn snurrar hjärnspöken runt igen. Och trots att mikrofrakturen diskuterats och även hur jag känner ligger nojigheten kvar. Går omkring med tankar i bakhuvudet att det är något som inte sägs. Ställer ledande frågor för att få svar. Koncentrerar mig mer på att känna om något förändrats än att slappna av när det inte finns några skäl. Men gör det bara för att.
För det är såklart att den där mikrofrakturen bara blir allt större om man låter den bli det av sin egen inbillning. När det är en själv som skapar den. Istället för att gå vidare och lämna det bakom sig. Så att det kan läka.
