Läser Kärlekskrank. Känner igen mig. Hemskt att säga det, men som den som gärna vill veta. Eller som nojar sig rättare sagt. Jag behöver inte rapporter i sig, däremot inbillar jag mig nu för tiden att saker kan hända, ändras bara sådär. Som en tidigare magkänsla jag haft att något är fel, men vet bara inte vad.
Magkänslan finns inte längre men när tilliten fått en endaste liten mikrofraktur av en törn snurrar hjärnspöken runt igen. Och trots att mikrofrakturen diskuterats och även hur jag känner ligger nojigheten kvar. Går omkring med tankar i bakhuvudet att det är något som inte sägs. Ställer ledande frågor för att få svar. Koncentrerar mig mer på att känna om något förändrats än att slappna av när det inte finns några skäl. Men gör det bara för att.
För det är såklart att den där mikrofrakturen bara blir allt större om man låter den bli det av sin egen inbillning. När det är en själv som skapar den. Istället för att gå vidare och lämna det bakom sig. Så att det kan läka.
Begravningen är imorgon. Den senaste tiden är den något som irrat runt en del i mitt huvud, av förklarliga skäl. Jag har försökt tänka på mina känslor inför detta och hur jag känner. Utåt skulle man nog tro att begravningen inte får mig att röra en min, såvida man inte är nån jag pratat med om den, men egentligen så är det tvärtom. Och jag oroar mig en del. Som om jag kommer orka. Men jag skjuter bort det och tänker på annat istället.
Just nu sitter jag till exempel och funderar på klädseln. Inte för mörkt, inte för deppigt, inte för ljust och inte för glatt. Inför den sidan av släkten ska det vara fint. Och så inser jag att precis som i vanliga livet är det inte för någon annan jag ska göra detta för, förutom möjligtvis pappa. Det är så dumt. Att jag tänker såhär inför en sån här dag. Egentligen är det ingen som ska/borde påpeka min klädsel, om jag inte bestämmer mig för att se ut som en clown då kanske. Men det är så, tanken att bli dömd sitter i. Fast jag borde strunta i allt.
Men om 24 timmar har det varit över för länge sen. Det ska bli skönt.
Terapivännen frågade igår ikväll hur allt var. Hon visste att trots mitt leende jag tidigare dragit upp från väskan så orkade jag inte riktigt med att sätta på mig de allra mest tindrande ögonen. Det saknas något i min fasad, men bara om man tittar efter. Som hon. Men hon visste att just igår var fel tidpunkt att fråga mer, särskilt när en tredje person var med som inte vet det allra senaste. Och på detta uteställe är sorgliga saker inte så passande när källarvåningen förbereds för en kväll av skratt.
Men frågan är när det är mest lämpligt att berätta. ”Jo, just det…”, efter prat om vårtecken? När är det tid för det svåra och djupa som lämnar hjärtat utmattat. Kanske är det bara att kasta ut det man har att säga för att se vem som kommer tillbaka med den där apportpinnen. Se vem som inte bryr sig om tid utan förstår direkt vad som försiggår och gärna lånar ut ett öra och en axel.
Så igår stannade vi upp det tråkiga och skrattade åt komiker, så hårt att det gjorde ont i magen i slutet. Och för ett litet tag så visste jag att det där glada, det kommer i alla fall alltid tillbaka. Ibland försvinner glädjen lite för långt bort bara.
—
Och idag lekte jag guide. Hade jag varit riktig guide hade jag fått sparken, men då hade jag slängt tillbaka att avdelningen ändå inte gav så mycket och att jag sa upp mig själv.
