Åh. Jag gillar verkligen blått. Och detta nya tema. Jag tror allting fungerar som det ska nu, om inte så fixas det till snart.
Det blev en väldigt sen kväll igår utan så mycket sömn och jag känner av det i mitt huvud. Det skulle vara skönt att vila ögonen lite men tror jag ska gå ut och sätta mig på loftgången i solen istället med en bok. Annars kommer jag inte sova inatt heller.
I år har jag bloggat hela 10 år.
10! Sen 1999, om ni har svårt med subtraktion.
Ett decennium, årtionde, dekad med millenniumskifte instoppat.
Skulle min bloggkarriär vara ett giftermål skulle vi ha firat Tennbröllop. Jag har firat detta med glass och jordgubbar. Överdos nästa.
Grattis!
Vad har egentligen hänt? Hur kunde jag få för mig att ge mig in i detta stora nät med bara två ben? Jag fastnade på något vänster. Först tre år, sen tre till i en annan skepnad och till sist fyra år i ytterligare nytt utförande, varav de sista året har varit med två bloggar parallellt, en svensk och en engelsk. Detta betyder att jag bloggat genom hela mitt tonårsliv med allt vad det innebär. Krossat hjärta, ungdomens rebelliska dagar, skolavslutningar, drömmar, tårar, skratt, tusentals hårfärger och än är jag inte nöjd. Med håret. Som bloggare är jag ganska tillfredsställd.
Mycket har hänt och mer kommer utan tvekan att hända. Jag menar, med allt ointressant jag har att skriva så blir det nog många, många år till med chans för både stora och små händelser. Tio år till och jag har skaffat mig ett vitt staket, hus med ungar, och Volvo med mopsen Kellerman i baksätet. Och bloggen som min man om det är lagligt. Då har vi vunnit Brons.
Eller nåt. Jag är ju inte synsk direkt. Men fler ord blir det.
Jag har inte hjärta att lägga ner Locksley och bara låta bloggen försvinna. Därför kompromissade vi och tog bort allt gammalt. Det är säkert jättekul att ha ett arkiv med inlägg som går långt bak i tiden och som går att läsa igenom men just mitt arkiv hatar jag och är inget jag vill att nån annan längre ska kunna läsa. Jag ska ju förbättra mig det här året, om ni kanske lite svagt kommer ihåg mina nyårslöften som inte alls var nyårslöften.
Därför är allt borta nu, vi börjar om. Massa gamla inlägg är inte världens viktigaste ändå, även om de kanske räknas som en bloggs själ? Stackars blogg. Fast de finns ju förstås kvar även om de inte är synliga. Aja. Paul Auster är kvar i alla fall.
Nu ska jag planera fest. På måndag börjar jag jobba igen. Usch.
