I år har jag bloggat hela 10 år.
10! Sen 1999, om ni har svårt med subtraktion.
Ett decennium, årtionde, dekad med millenniumskifte instoppat.
Skulle min bloggkarriär vara ett giftermål skulle vi ha firat Tennbröllop. Jag har firat detta med glass och jordgubbar. Överdos nästa.
Grattis!
Vad har egentligen hänt? Hur kunde jag få för mig att ge mig in i detta stora nät med bara två ben? Jag fastnade på något vänster. Först tre år, sen tre till i en annan skepnad och till sist fyra år i ytterligare nytt utförande, varav de sista året har varit med två bloggar parallellt, en svensk och en engelsk. Detta betyder att jag bloggat genom hela mitt tonårsliv med allt vad det innebär. Krossat hjärta, ungdomens rebelliska dagar, skolavslutningar, drömmar, tårar, skratt, tusentals hårfärger och än är jag inte nöjd. Med håret. Som bloggare är jag ganska tillfredsställd.
Mycket har hänt och mer kommer utan tvekan att hända. Jag menar, med allt ointressant jag har att skriva så blir det nog många, många år till med chans för både stora och små händelser. Tio år till och jag har skaffat mig ett vitt staket, hus med ungar, och Volvo med mopsen Kellerman i baksätet. Och bloggen som min man om det är lagligt. Då har vi vunnit Brons.
Eller nåt. Jag är ju inte synsk direkt. Men fler ord blir det.
I lite mer än tre månader har jag konstant gått omkring med färgglada fjärilar i magen. Fjärilar av den bra sorten som får en att nästan spricka, och jag har mått bättre än bra på grund av Honom. Jag tänker inte på annat dåligt som finns utanför runt omkring. Men med nya känslor finns alltid en osäkerhet som burits med även den här gången trots att allt varit underbart.
Vi hade ett av de där lite djupare samtalen igår. Ute i den kyliga kvällen lättades våra hjärtan och hjärnor från tankar som funnits ett tag. Han hade dåligt samvete sa han, för att jag pikar med lite allvar bakom sa jag. Vi pratade saker gällande oss och olika uppfattningar. Vad det där oss är. Det här med kommunikation har inte varit det lättaste men igår togs chansen till en grund alla tankar som fanns fick rinna ner i. För att vi ändå vill samma sak.
Jag är alltid rädd att säga för mycket med risk att bli sårad om den andre inte känner likadant, så jag blottar inte känslor fullt ut ifall allt plötsligt skulle vara borta för då skulle fallet bli så mycket större. Efter igår är jag inte längre där och tror istället att det bara blir bättre härifrån. Ömsesidiga känslor är framplockade och jag behöver inte oroa mig. För jag vet vad jag vill och vill vad jag vet. Vi vi vi. Det sprudlar, bubblar, virvlar. Jag är hemskt kär. Och har bara sovit fyra timmar.
Godnatt.
Ni har säkerligen inte missat att det är val snart. EU-val. De som känner mig vet att politik inte är min grej och att jag därför är i valet och kvalet (hah!) med vad jag ska rösta. (Notera ska:et dock). Är man inte så insatt är det ganska så svårt.
Enligt makthavare.ses test ser mina kandidater ut såhär:
Eva-Britt Svensson 1:a på (v)-listan
Carl Schlyter 1:a på (mp)-listan
Mikael Gustafsson 3:a på (v)-listan
Och min partilikhet:
(m) 45%
(fp) 39%
(c) 51%
(kd) 41%
(s) 61%
(v) 67%
(mp) 67%
(jl) 61%
51%?! 45%?! Jag är förvånad över just de resultaten. Säger min favoritfärg något mer om mig än att jag är lugn, balanserad och tålmodig? Visar den hur kall och reserverad jag egentligen är? Eller så ska man helt enkelt inte tro på test man gör på Internet. Istället får man sätta sig in i allt på riktigt.
Hur som helst vet jag fortfarande inte hur jag ska rösta. Åt vänsterhållet i alla fall. På den punkten sviker jag favoritfärgen. Allt i livet kan inte vara blått.
Nåväl. Idag blev jag gladare efter att ha fått spenderat lite tid med Alex som är duktig och tentapluggar. Jag har ytterligare en nedräkning: 15 dagar. Ja, jag och mina nedräkningar är jättefåniga, jag vet. T-minus zero till Seriös kommer aldrig inträffa.
