Så nervös som jag var igår har jag inte varit på länge.
Vi var på plats 10.
Cirka 08:20 stegar vi in i entrén. Bredvid oss stod 14. Sen kom 30, 34 och 43 (eller i alla fall höga nummer) insläntrande efter varandra och blev avprickade.
För varje nummer som var högre än vårt tittade jag på Alex med en nog ganska så spänd blick. Det kändes alldeles galet i magen. Var var plats 1-9 någonstans?
Lägenheten var jättefin. En tvåa med riktigt rymlig balkong.
När vi lämnade visningen 08:45 låg vi fortfarande först av de som hade dykt upp och det var bara 15 minuter kvar av visningen.
Jag hoppades och var så spänd tillbaka på jobbet att jag nästan sprack.
Kl. 10:34 ringde Alex. ”Vi fick lägenheten”.
Nu ska vi bara bli godkända av hyresvärden. Sen flyttar vi ihop.
For each moment she looks to the sky
the chances of it all falling into her arms increases.
Therefor she never takes her eyes off the stars.
(24/1-10)
The inner thoughts cause a heartache that doesn’t exist.
He tries to get her to breathe but she is lifeless,
unaware it’s just in her head.
(23/1-10)
If I can not borrow you then I steal a smile, steal some words.
Take them to heart and make my own to return.
My part in this give and take.
(22/1-10)
At night comes the darkness.
Of your fears, of your thoughts, of your dreams.
It surrounds the mind clouding your possibilities.
I see them.
(19/1-10)
Suddenly his words did not mean much as he walked away from her with them.
The walk from a heart is short,
and the corner is already turned.
(18/1-10)
—
Vecka två! Trodde inte alls att jag lyckats skriva fem x 140 då förra veckan var lite sisådär. Mycket att göra, känslor som sprutade (hej pms) och inte så mycket inspiration. Men det gick! Dessutom har jag införskaffat mig en fin liten Moleskine där alla dessa små nattliga historier på 140 tecken ska skrivas in. Roligt!
Jag kan omöjligt dansa utan musiken som redan har lagt sina takter djupt inne i mig, som får min kropp att ta över. Den musik som när den stängs av fortsätter spela innanför mig men som hörs ända ut. Finns inte den finns inte jag där ute.
Du vill ut
och
dansa
jag vill sjunga fram en väg
som går igenom molnen
och rakt igenom dig
och under discokulan
orkar vi att skratta igen
och vi river hål
i tiden, framtiden
Jonathan Johansson – Sent för oss
Vet inte varför jag skriver det jag skriver idag, men kanske för att helgen & Strand bjöd på musik och dans men som tillsammans inte riktigt gick ihop för mig. (Förutom pianot i The Who’s Baba O’Riley.)
Efteråt nattpromenad i snön hem till mig, vi fick vår egen dans, och till sist den sena sömnen som tog över och landade på ett varmt hjärta.
Låten i texten. Det enda jag riktigt önskade mig i kulturväg i år var att se Jonathan Johansson i operan Tomorrow, in a year. Han som skriver det som gör att dansen innanför visar sig. Skriver vad jag vill skriva. Men föreställningarna sålde såklart slut i ett nafs. Stor suck.
