Och det tog åtta dagar innan jag slog numret igen. Några minuters tänkande i sängen på om jag vågade eller inte och det gjorde jag trots allt. Det som skulle ta några minuter, eftersom det egentligen bara var en sak jag hade att säga, slutade efter de där minuterna plus en timme.
Och jag är glad att vi kan prata normalt och hålla sams. Och att det ska kunna fortsätta, hur det än kommer gå. Även om det i mig finns en gnutta känsla av konstighet just för att det gått så bra. Men det tror jag måste vara normalt. Konstigheten. Jag har trots allt aldrig varit här förut. Freestyle i ett okänt territorium jag inte kan sitta still i. Jag vill utforska det som är.
Och det är mitt usla tålamod som får mig att vilja springa rakt förbi allt. Ungefär som min mamma alltid vill göra, läsa sista sidan av en bok för att se hur det slutar. Som tur är låter hjärnan mig inte lämna startblocket med en tjuvstart.
Och nu, nu är februaribloggandet över. Med allt vad februari gav och vad det kan tänkas innebära.
Idag är det sista februarifredagen och på måndag är det mars. Det ska bli skönt att få lämna februari bakom mig och istället välkomna en ny månad med nya tag och kanske senare lite vår i luften. Mitt varma hjärta börjar kännas kallt, det behöver mer av den sol som kikat fram i veckan.
Tillsammans med några kollegor kom vi på lunchen överens om att den här veckan varit segare än kola. Det blev väl ungefär som jag tidigare skrev, att februari som är den kortaste månaden skulle bli den längsta. Och att denna sista vecka därför på något sätt verkligen använde bromsen. Kanske för att retas, kanske för att inte vilja släppa taget.
Men det är väl bäst, så alltså dags för något nytt på måndag.
Förresten. Jag fyllde ju ännu ett år igår. Från 23 till 24. Dagen var som en vanlig dag förutom att jag fick massa grattishälsningar.
I lördags fick jag (eh, jag gjorde hälften av den) däremot även tårta med lakritsinnehåll. Mmm.
För ovanlighetens skull ville jag dessutom ha tårtljus. Väldigt icke matchande med resten av tårtan!
