Idag var dagen D för mamma. Hennes nya bärbara dator från Dell skulle komma. Tur för henne att jag blivit förkyld och stannade hemma då tjejen på Schenker meddelade att det var absolut jag som var tvungen skriva under leveransen, då den var beställd i mitt namn.
Så kom den, och maken till tråkigare budkille har jag aldrig varit med om. Kanske var det för att jag inte är en sån skönhet just nu i mina glasögon, smutsigt uppsatt hår och täppt röd näsa. När jag skrivit under och räckte tillbaka lappen rörde han inte en fena utan stirrade bara och kläckte ur sig ett monotont ”Namnet måste textas också”. Det är skillnad mot för när en annan budkille fritt började snacka om mitt fina namn och minsann hade en nyfödd dotterdotter som också hette det.
Men det absolut roligaste är att se mamma framför datorn. Som t.ex. när hon först nu lärt sig hur man stänger av Spotify, ”nej jag har bara stängt av ljudet förut, så det har väl fortsatt i bakgrunden”. Och hur hon efter många års datoranvändande tydligen använder Startmenyn för att söka efter/skriva in adressen till Aftonbladet och andra sidor. Någonstans där började min mage göra ont. Av skratt. Min mamma är söt.
Setting my eyes across the wide unknown.
Seeing what’s possible, knowing I’m in front of what’s been given me.
Everything I could ever want.
( 28/3-10 )
”Gonna teach you all I know,” he said.
”how I can feel your spine and know it will never break.
That you will always stand up for yourself.”
( 27/3-10 )
She says something and the truth of it is obvious.
The attention of a look.
It makes the time go by faster, but the feelings remain unmoved.
( 24/3-10 )
And I knew, we could forget it all.
Tell silly jokes, give an honest smile.
If only for a second.
And then nothing longer shared in between.
( 23/3-10 )
—
Befinner mig i sängen andandes genom munnen. Mitt i allt blir jag förkyld med tillbehör. En ond halsmandel och kliande ögon, för att inte nämna kliande kinder på grund av dåligt snytpapper och så ökentorra läppar. Och det är säkert för att jag inte använde mössa två kyliga dagar. Usch. Hoppas med allt jag har att det är borta imorgon. Vem vill ligga sjuk när några lediga påskdagar är på ingång?
Precis som jag önskade så visade sig världen vara snäll idag nu när jag var tillbaka i verkligheten imorse. Kände att det inte fanns någon orsak med att ligga hemma när jag hittills hanterat detta bra.
På våning ett på jobbet visste alla om vad som hänt så under morgonen beklagade folk sorgen. Och det kändes bra, trodde trots allt att det ändå skulle kännas lite svårt att berätta om allt när vissa hade frågor, men det gick. Så att ha kommit igenom den biten nu gör att det känns lättare att jobba.
På våning tre är det bara min närmsta kollega som vet nåt, och förutom att min chef där måste få veta, så är jag glad om det förblir så också. Kollegan och jag satt i alla fall och pratade ett ganska bra tag under eftermiddagen, hon kunde relatera en hel del så att bara få prata med nån som gått igenom en liknande situation var skönt.
Och så ett kvällsavslut: Lite musik jag verkligen avgudar just nu.
vart än jag reser vet jag var jag har mitt hem
och hjärtat slår och slår för stockholms skärgård yeah
där vita segel går ut över blåa hav
till vind och måsars skrik, där ute föddes jag
Monty – Seglaren
