Och så var det Valborg igen. Jag har aldrig varit särskilt mycket för denna kväll förutom när jag var mindre och alltid ville gå se brasan vid parken där jag bor. Sen växte jag upp och tyckte inget speciellt, jag var heller aldrig den som såg det som ett tillfälle till att supa.
Utan att tänka efter så mycket kommer jag bara ihåg de två senaste valborgsmässoaftnarna. För två år sen satt jag på närakuten och var väldigt sjuk. Jag mådde även lite dåligt efter det över att killen som jag var intresserad av tyckte att det väl inte var så farligt och jag kunde gå ut efteråt ändå. Nein. Förra året var då bättre när jag som nykär spenderade kvällen med någon som tyckte lika mycket om mig. I år blir det istället tjejmiddag, och förhoppningsvis en riktigt mysig sån också. Det jag menar är att det är mycket som kan hända och förändras och se annorlunda ut från år till år.
Nu ska jag jobba sisådär en timme till. Bra med såna här dagar är att jag bara jobbar halvdag.
Jag försöker formulera ihop någonting bra men hur jag än vrider på orden finns det inte så mycket annat att skriva än att det gick just bra idag. Kapellet var fint. Kistan prydd med blommor både på och bredvid på golvet. Tända ljus. Jag fokuserade så mycket på att hålla ihop och inte tänka på att pappa låg i kistan framför mig att jag bara lyssnade på hälften av vad prästen sa, men hon var lugn och fin i sitt sätt.
Jag tog mig igenom dagen, och det känns skönt att ha det gjort nu. Det hela är över. Nu blir det en lugn myskväll, har tänkt tillräckligt för idag.
Begravningen är imorgon. Den senaste tiden är den något som irrat runt en del i mitt huvud, av förklarliga skäl. Jag har försökt tänka på mina känslor inför detta och hur jag känner. Utåt skulle man nog tro att begravningen inte får mig att röra en min, såvida man inte är nån jag pratat med om den, men egentligen så är det tvärtom. Och jag oroar mig en del. Som om jag kommer orka. Men jag skjuter bort det och tänker på annat istället.
Just nu sitter jag till exempel och funderar på klädseln. Inte för mörkt, inte för deppigt, inte för ljust och inte för glatt. Inför den sidan av släkten ska det vara fint. Och så inser jag att precis som i vanliga livet är det inte för någon annan jag ska göra detta för, förutom möjligtvis pappa. Det är så dumt. Att jag tänker såhär inför en sån här dag. Egentligen är det ingen som ska/borde påpeka min klädsel, om jag inte bestämmer mig för att se ut som en clown då kanske. Men det är så, tanken att bli dömd sitter i. Fast jag borde strunta i allt.
Men om 24 timmar har det varit över för länge sen. Det ska bli skönt.
