Läser Kärlekskrank. Känner igen mig. Hemskt att säga det, men som den som gärna vill veta. Eller som nojar sig rättare sagt. Jag behöver inte rapporter i sig, däremot inbillar jag mig nu för tiden att saker kan hända, ändras bara sådär. Som en tidigare magkänsla jag haft att något är fel, men vet bara inte vad.
Magkänslan finns inte längre men när tilliten fått en endaste liten mikrofraktur av en törn snurrar hjärnspöken runt igen. Och trots att mikrofrakturen diskuterats och även hur jag känner ligger nojigheten kvar. Går omkring med tankar i bakhuvudet att det är något som inte sägs. Ställer ledande frågor för att få svar. Koncentrerar mig mer på att känna om något förändrats än att slappna av när det inte finns några skäl. Men gör det bara för att.
För det är såklart att den där mikrofrakturen bara blir allt större om man låter den bli det av sin egen inbillning. När det är en själv som skapar den. Istället för att gå vidare och lämna det bakom sig. Så att det kan läka.
Precis som jag önskade så visade sig världen vara snäll idag nu när jag var tillbaka i verkligheten imorse. Kände att det inte fanns någon orsak med att ligga hemma när jag hittills hanterat detta bra.
På våning ett på jobbet visste alla om vad som hänt så under morgonen beklagade folk sorgen. Och det kändes bra, trodde trots allt att det ändå skulle kännas lite svårt att berätta om allt när vissa hade frågor, men det gick. Så att ha kommit igenom den biten nu gör att det känns lättare att jobba.
På våning tre är det bara min närmsta kollega som vet nåt, och förutom att min chef där måste få veta, så är jag glad om det förblir så också. Kollegan och jag satt i alla fall och pratade ett ganska bra tag under eftermiddagen, hon kunde relatera en hel del så att bara få prata med nån som gått igenom en liknande situation var skönt.
Och så ett kvällsavslut: Lite musik jag verkligen avgudar just nu.
vart än jag reser vet jag var jag har mitt hem
och hjärtat slår och slår för stockholms skärgård yeah
där vita segel går ut över blåa hav
till vind och måsars skrik, där ute föddes jag
Monty – Seglaren
Trots det gråa på både in- och utsidan får det här bli en bra dag.
Det är så sjukt. Jag har undrat hur jag framstått nu när jag inte varit så ledsen. När jag säger att allt ändå är rätt så bra. Om folk tänker att jag sätter upp en fasad. Att jag egentligen ska vara ledsen.
Har insett att trots en sån här sak så tänker jag fortfarande inte på mig själv. Inte hur jag själv känner, utan snarare hur andra tycker jag borde känna.
Jag borde ha mig själv i fokus, inte andra.
Alla reagerar olika i sina livssituationer, så även jag.
På mitt eget sätt är jag självklart ledsen, men jag kan inte gråta ut på kudden flera nätter i sträck. Kan inte säga att mitt liv är förstört. För det är det ju inte. Men för det är jag inte okänslig. För det har jag inte slutat tänka. Men det har lättat mitt hjärta så att det är lite mindre sten där inne nu. Inte tomt, bara lättare.
